Hormoner
Jag känner inte mig själv längre. Igår började jag lipa för att Daniel kom hem med "fel" godis. Idag skulle jag egentligen få gå till frissan för första gången på...jag vet inte hur många år! Men då har hon blivit sjuk och det fanns ingen annan tid idag. Så jag gav upp. Nu känner jag mig bara less och sur. Så fort planeringen kastas omkull så gör jag också det. Allting handlar nuförtiden om planering och funkar inte planeringen så funkar inte jag. Så enkelt är det! Jävla hormoner, jag är så less på den här skiten. Jag vill bli människa igen!
Out of control.
Åh Lina, du ska veta vad jag känner igen mig! Hormonerna är ett jäkla helvete, det är så orättvist.. och så gör man livet surt för alla andra i sin närhet fastän man inte rår för det!
Vi ska absolut sterilicera stumpan, vi trodde att vi skulle hinna innan hon gick in i nästa löparperiod.. men nu är det för sent.
Lucifer åh andra sidan. Honom begriper jag inte! Inatt så gick han in och väckte mig varje gång jag somnat. Ställde sig bara brevid mig och skrek... och jag hittar ingen anledning. När det väl är dag så är han nöjd och sover mest. Det är så orättvist!
Jag har haft tur hittills, jag hade mest hormonkänningar i början men det kommer säkert tillbaka igen framöver. Jag hoppas bara att jag hinner bli ledig innan dess, haha. Annars blir det inte nådigt åt kunderna :P
Svar: Då är vi lika, för det var samma åt mig med min mormor. Dessvärre har jag bara farfar kvar i livet nu och han bor i Canada så han har jag inte träffat på 12 år nu... Men självklart så är dom med och håller koll på oss hela tiden även fast dom inte finns här fysiskt :)
Vad skönt det måste känts! Själv är jag lika gammal som min mamma var när hon blev gravid med mig så... Hon har hamnat i någon kris alldeles precis så det är därför våran relation är som den är för tillfället. Men jag har andra att vända mig till så jag överlever :)
Vad häftigt att det är samma som din mamma hade men synd att dom inte låtit henne gå i pension innan hon blev en surkärring ;) Om du ska ha en till någon gång får du se till att du inte behöver gå hos henne. Min BM är bra, trivs med henne. Dessutom umgicks hon med en av mina släktingar när dom var yngre, det var lite coolt :)
Haha, det där med lister känner jag igen. Det är sånt skit som lätt blir bortglömt. Min sambo är sådär att han startar med en massa projekt på samma gång och så jobbar han borta, så när han väl är hemma så stressar han ju upp sig för att projekten inte blir klara och för att han inte orkar fixa allt. Men det är ju självklart att dom inte blir färdiga och att han inte orkar när han börjar på något nytt hela tiden :P Jag har sagt åt honom att han bara får starta ett projekt i taget framöver, för hans egen skull. Men han är duktig som fasen, jag skulle inte våga sätta igång och slå upp väggar och dona som han gör ;) Ja, vi är allt lycklig skattade ;)
Usch vad jobbigt. Jag kommer själv ihåg en gång där i början, när jag började gråta åt Det Okända(?!). Då insåg jag att hormonerna var i rusning, hehe. Som tur är har du ju inte så långt kvar, vi får väl hoppas på att det blir bättre när bebisen kikat ut :)
Nej, hon borde ju vara till åren kommen så att säga. Annars får du bli den som säger åt henne att hon borde gå i pension så alla andra slipper henne ;)
Ja men precis! Exakt så är min karl också! Sen ska man inte påpeka saker som han lämnat i tidigare projekt för då blir han sur :P Så därför försöker jag begränsa hans kreativitet en aning nu för tiden ;)
Vad spännande! Jag har bara drömt om det en gång tror jag och då sa det i princip bara PLOPP! så var bebisen ute. Kanske var en önskedröm? ;) Jag känner lika, min lill* får gärna komma ut i v.38 eller 39 för då är jag i alla fall säker på att sambon är hemma...
