liinalu

Igår fick jag ett totalt jävla meltdown. Hormonerna löpte amok och jag tyckte mest synd om mig själv i hela världen. Igår kändes allt hopplöst och när man fick en gnutta hopp så grusades den två sek senare. Jag blev mot slutet av dagen ståendes med bilen på ersboda för bilen vägrade starta. Då bröt jag ihop totalt. Jag ringde mamma och grät och svor och var så förbannat less och sökte efter tröst, men vad fick jag!? hon börjarde skratta. Det var droppen vill jag lova. Dock känns allting lite bättre idag och jag inser att ibland är det, det enda man kan göra, att skratta åt eländet.

Idag har jag redan hunnit göra lite nytta, vilket känns väldigt bra! Jag ska äta lunch nu och sedan planerar jag en kort promenad till affären och posta ett brev. Det är nog vad min rygg tillåter just nu för det känns bokstavligen som om den ska gå av på mitten :(

Jag måste flika in att jag har världens underbaraste sambo. Han får dras med det här monstret som jag förvandlas till då och då men ändå så ställer han upp och stöttar och tröstar. Han är bäst i alla lägen, även de tyngsta. Daniel, jag älskar dig!