liinalu

Hej på er.


Vart ska jag börja? Mitt liv har vänt upp och ned de senaste fyra dygnen... Hur börjar man förklara något så fantastiskt och livsförändrande som man knappt ens förstår själv?

I torsdags så åkte vi in till förlossningen klockan åtta på morgonen eftersom mitt vatten gick på onsdag morgon ca 9.00. Värkarbetet satte inte gång förrän omkring 21 på onsdagkväll och avstannade sedan någon gång ca 03.00 på natten. Så torsdag morgon åkte vi alltså in till förlossningen för att jag skulle bli "igångsatt". 10.00 fick jag en tablett vaginalt som skulle påbörja värkarbetet. Klockan 13.00 var värkarna i full gång. Täta och intensiva och nästan outhärdliga. Jag kräktes rätt ordentligt varje gång jag fick en värk pga smärtan.

Jag fick testa att sitta i en dusch och spola varmt vatten på magen för att se om det kunde lindra smärtan. Jag vet inte om jag kan säga att det lindrade så mycket men det tog i alla fall bort fokus på hur j*vla ont jag hade just för stunden. Men så fort jag stängde av duschen och ställde mig upp så spydde jag igen, helt skakis i kroppen om värkar och illamående. Lyckades ta mig tillbaks till rummet och lägga mig i sängen igen. Vet inte hur många CTG som gjordes under loppet mellan 13.00 och 22.00 men alldeles för många kändes det som.

Man är verkligen totalt exponerad och alla läkare och barnmorskor som ville fick komma och klämma och känna på en kändes det som. Där låg jag helt utblottad och kunde knappt prata pga smärtan som blev alltmer intensiv... Och så någonstans inne i dimman så hör jag bara hur barnmorskan börjar säga åt mig att ändra ställning, att ställa mig upp att gå runt lite. Jag tänkte att hon måste vara helt dum i huvet som tror att jag kan röra mig just nu men så gick det upp för mig varför hon sa det. Barnets puls började sjunka av någon anledning i samband med mina värkar. När kurvan droppade drastiskt från 130 i puls till 50 på några sekunder så hände allting väldigt snabbt. 22.00 kom läkaren in och talade om att jag skulle få min ryggmärgsbedövning och att det skulle bli ett akutsnitt. Den lille skulle inte klara en vanlig förlossning så nu gällde det att handla snabbt.

Jag blev nedkörd till operation, fick min bedövning, spydde, skakade, var livrädd. Sedan satte dom igång. Jag hade nålar och slangar i båda armvecken och händerna. Höll ett krampaktigt tag i Daniels hand som satt på min vänstra sida under operationen. Jag släppte inte honom med blicken för en sekund... Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Efter kanske 15 min (?) jag hade ingen tidsuppfattning när jag låg där men det kändes som det gick fort så var lillen ute. 22.29 kom han till oss med ett rungande skri. 2965gram och 48cm lång, vi hade fått en liten kille!

Jag kan inte beskriva hur hemskt det kändes att se dom gå förbi med honom för att kolla att allt var bra och själv ligga där på operationsbordet öppen och trasig för att bli ihopsydd igen, utan att veta. Men allt verade bra och de kom in med honom och höll honom nära mig så jag fick pussa på hans lilla näsa. "Han är perfekt" var det första jag tänkte och sedan "Jag har blivit mamma.." och då kom tårarna. Känslan är obeskrivlig!

Vi har sedan legat på BB och fått bästa tänkbara vård av all underbar personal där. Igår eftermiddag blev vi utskrivna och fick ta med oss vår lille skatt hem. Jag har inte sovit mer än 2h i streck under fyra dygn nu så jag är helt utpumpad och bloggen kommer att bli lidande för nu har jag en mycket större uppgift i mitt liv: Att vara mamma. Men jag tänkte i alla fall att ni skulle få veta att allt gått bra och att vi mår bra alla tre. Så fort vi fått in lite rutiner här hemma så ska ni få följa med oss lite mer i vardagens bestyr :)

Men nu ska jag gå och mysa med min lille kille som verkar ha vaknat till.


Rasmus 2011-02-17. kl 22.29. 2965gram 48cm lång
Välkommen till världen älskling ♥