Det är min förbannade rätt att gnälla just nu.
Allvarligt talat. Jag har jobbat hela helgen, dag/natt pass och nu är det måndag igen och jag lämnas ensam hemma med alla "måsten" och ansvar medans Daniel sticker iväg och jobbar. Till mig lämnar han ett bombnedslag till hem. Barnleksaker, kläder, både rasmus och Daniels, slängda lite här och var. Stökigt kök, allmän oreda helt enkelt och som om inte det räckte...en ledsen bebis! Ok det sistnmnda är väl inte Daniels fel men ni get the picture. Trots alldeles för lite sömn stiger jag upp och börjar dagen 07.00 då Rasmus numera vaknar. Städar, dammsuger, matar lilleman, torkar golven, bakar en STOR sats kakor då syster är på intågande med sin Meja kring 12 tiden och vi ska göra lunch. Sen har det varit full rulle, fram tills nu.
Men vad händer då? Jo då ringer Daniel och säger att han är på väg ut till sin bror. Men för i helvete. Jag har en hund, en häst och en bebis att ta hand om, jag har fyra, ja ni läste rätt, FYRA olika jobb. Ska man verligen behöva tala om att man behöver lite hjälp och avlastning efter en jobbhelg? När Daniel ska vara hemma med Rasmus på helger så ställer iprincip alltid mina föräldrar upp och tar hunden för att det "inte sk bli så jobbigt" för Daniel. Men jag då? Är det ingen som tänker på mig?! Vist självförvållat, men tror ni jag gör det för att jag VILL? Nej. Jag har en liten på 8månader och jag jobbar för att det ska gå runt, för att jag ska kunna dra min del till stacken. För att jag behöver få göra det för att jag ska må bra. Vill inte leva på någon annan. Gränsen gick nu när Daniel sa i telefon "men du får väl sluta jobba helger då" när jag beklagade mig lite över hur sliten jag känner mig. Jag kände bara hur det brast. Det är han som jobbar heltid OCH har ett extrajobb. Ibland känns det bara som att inget är bra nog. När jag inte jobbar har vi "för lite" pengar och när jag jobbar då jobbar jag för mycket.
Jag orkar inte mer. Over and out.
Men vad händer då? Jo då ringer Daniel och säger att han är på väg ut till sin bror. Men för i helvete. Jag har en hund, en häst och en bebis att ta hand om, jag har fyra, ja ni läste rätt, FYRA olika jobb. Ska man verligen behöva tala om att man behöver lite hjälp och avlastning efter en jobbhelg? När Daniel ska vara hemma med Rasmus på helger så ställer iprincip alltid mina föräldrar upp och tar hunden för att det "inte sk bli så jobbigt" för Daniel. Men jag då? Är det ingen som tänker på mig?! Vist självförvållat, men tror ni jag gör det för att jag VILL? Nej. Jag har en liten på 8månader och jag jobbar för att det ska gå runt, för att jag ska kunna dra min del till stacken. För att jag behöver få göra det för att jag ska må bra. Vill inte leva på någon annan. Gränsen gick nu när Daniel sa i telefon "men du får väl sluta jobba helger då" när jag beklagade mig lite över hur sliten jag känner mig. Jag kände bara hur det brast. Det är han som jobbar heltid OCH har ett extrajobb. Ibland känns det bara som att inget är bra nog. När jag inte jobbar har vi "för lite" pengar och när jag jobbar då jobbar jag för mycket.
Jag orkar inte mer. Over and out.
Kommentarer
Trackback
